bokJag trodde länge att writer’s block bara var en myt eftersom den första boken skrev sig själv. Nej, det där var en fet lögn. Prästens lilla flicka tragglades fram under stor vånda, version efter version, år efter år. Men ändå, det liksom flöt.

Efter att jag hade gått i mål med debutboken gick jag in i den Stora Tröttheten. Ganska snart frågade folk om uppföljaren. ”Jag har börjat skriva, den kommer om ett par år” , svarade jag, lagom diffust. Efter att ha svarat så i ett års tid insåg jag att jag hade hållit på ganska länge med att börja. Hela historien fanns ju i huvudet, precis som med bok tre, det var bara att plita ner.

Nu började jag leka med tanken att OM nu writers block faktiskt existerade, hade jag möjligtvis drabbats? Eller var jag bara utbränd? På svenska heter det skrivkramp, men det är som att jämföra ett myggbett med ebola. Skrivkramp är ett kortvarigt tillstånd som lätt kan skakas ur handen. Writer’s block känns mer som att vakna med en tegelsten i huvudet. Det gör inte så ont, men å andra sidan är man inte heller särskilt produktiv. Det är då man startar en blogg t.ex. och engagerar andra i sin vånda. Ett talade exempel är #Blogg52, må ingen skugga falla över de andra bloggarna.

Nåväl, till slut insåg jag att något måste ske. Jag gjorde upp ett schema. Men det visade sig redan efter ett par veckor att punkten En timmes träning direkt på morgonen aldrig kunde prickas av, alltså inträffade heller inte de andra hållpunkterna under dagen. Snällt sagt, schemat havererade. Efter många, långa funderingar i badet om att driva författare Susan Casserfelt i ny regi så beslutade jag mig för att kasta om allt och börja med metoden som kallas för Rumpan på Stolen.

Lite av en författarhemlighet och det enda tricket som behövs för att skriva en roman är Rumpan på Stolen. Glöm allt annat. Ett blogginlägg som det här, ja det skriver sig i princip självt. En roman, inte så. Som namnet på metoden antyder så placerar den aspirerande författaren helt sonika bakdelen på en stol och framför sig lämpligt skrivdon. Som ett lockbete, utöver så mycket ekologiskt Earl Grey jag kunde dricka (och det visade sig vara mycket), skulle jag få fri tillgång till 85 % mörk choklad. Och vips! Eller tja, kanske inte vips, men två-tre-fyra år senare: Tada! En bok.

Tegelstenen börjar falla ut som gallsten, blockaden är nästan hävd. Arbetsnamnet på #bok2 är Cirkeln eller Cirkelns hemlighet. Men än är det långt till jubel och klang, det står 13 längst ner på sidan och inte 113, 213 eller 313. Men som utbränd har jag fått vänja mig med att vara nöjd med det lilla.

Följ #Blogg52 varje vecka - lovar att inte spamma!

Följ #Blogg52 varje vecka – lovar att inte spamma!