Jag är med i en Facebook-grupp som heter Föräldrar till barn med ADHD, autism, aspergers, bipolära sjukdomar och andra neuropsykiatriska funktionshinder. Långt namn på en grupp, men det är inget mot ett genomsnittsinlägg. Jag är inte särskilt aktiv, men jag läser och förfäras.

Gruppen skulle lika gärna kunnat heta mammor som klagar på pappor. Vet inte vilket jag tycker är värst, papporna som är fysiskt närvarande, men ändå inte hjälper till, eller de som schappat helt? Det gör mig beklämd att läsa om alla de kvinnor som står ensamma utan hjälp och som sedan får oförstående kommentarer från nära släkt i stil med ”du kan lika gärna adoptera bort dina barn om du ska skicka dem till kortis” eller kommuner som inte ställer upp med schysst hjälp. Förstår de inte att mammorna går på knä utan avlastning? Snacka om att sänka istället för att hjälpa.

Tacksam för min man.

Tacksam för min man.

När jag läser alla inläggen är jag oändligt tacksam, dels för att jag inte är ensam med mina två barn och dels för att vi sedan ett halvår har hittat en metod som fungerar hemma.

Vi har också haft det tungt hemma, med en 9-åring diagnostiserad med ADHD (DAMP skulle jag själv säga) och en 6-åring diagnostiserad med autism, hyperaktivitet och kanske lindrig utvecklingsstörning. Maken kämpar med att få ihop sin heltid och jag, som indieförfattare, drar inte in många slantar (ännu). Det gick så långt att jag ville ha skilsmässa efter nyår, bara för att slippa barn och hushåll, då och då. Som en sorts kortis för utslitna mammor. Men jag älskar maken och ville inte skilja mig bara för att vi hade det tufft hemma.

Navet hemma idag med konflikthantering

navet@home, idag med konflikthantering

Jag erkänner villigt att min flykt blev hushållssysslor när barnen gick på högvarv. Och maken, i motsats till mig, ser inte vad som behöver göras hemma. Han gnällde på att jag inte hjälpte till med barnen och jag surade över att jämt stå i tvättstugan. Vi behövde båda hjälp att komma ut ur vår respektive komfortzon. Det fick oss att tänka ut barn- & hushållsschemat.

Systemet kan låta simpelt och nästan lite töntigt, men det har hjälpt oss oerhört mycket. Det fungerar såklart även för vanliga familjer, men är extra viktigt för oss multi-funktionella familjer, där arbetsbördan med barnen annars kan knäcka vem som helst (en börda som jag inte tror att föräldrar med ”normala” barn kan föreställa sig).

I korthet går det ut på att jag och min man delar upp ansvaret hemma i barn- och hushållsvecka. Efter en vecka byter vi så att den som hade barnen får hushållet. Vi har till och med gått så långt att vi har spaltat ner vad som ska göras i vardera veckan. Vi är båda beroende av våra listor och brukar dessutom i alla välmening tipsa varandra om när vi ser att något [barn] är på väg åt fanders. Oftast är det maken som tipsar mig om att ta i tu med barnens läggning innan de blir för uppjagade och jag får en sjufalt värre läggning.

Fördelarna med systemet är många: vi vet vem som ska göra vad. Vi vet vad som ska göras. Varannan vecka har den som har hushållsvecka möjlighet att hitta på annat, annorstädes.

Nackdelen bara en. Första läggningen på måndag är barnen ofta lite uppskruvade av att en ny förälder lägger.

Jag förstår att män som arbetar ”hela dagen” och varken hjälper till med barn eller hushåll får det tufft. Men att de jobbar hela veckan är inget argument. För det gör väl du också? Min man begär t.ex. inte att jag ska göra hushållssysslorna bara för att jag ”går hemma hela dagarna”. Det är ju faktiskt min arbetsplats även om jag inte tjänar så mycket (än).

Det är aldrig roligt att bekänna lathet och okunnighet. Det är tufft att ta ansvar. Och ja, när man en gång börjat hjälpa till hemma så finns det ingen väg ut. Men jag tror att det är värt det.blogg521024x1024

För oss blev vinsten enorm. Maken har insett hur mycket jobb ett hushåll kräver och jag har förstått hur mycket stöd barnen behöver. Har det gett oss mer tid? Nej. Har vi kanske vildare sex? Nej. Men vi är båda mer nöjda med det vi har. Det har gjort oss tightare som par men också mer ödmjuka inför varandra.

Jag önskade att jag kunde skicka den insikten som ett piller till alla mammor på Föräldrar till barn med ADHD, autism, aspergers, bipolära sjukdomar. Pillret kunde de sedan ge till barnens pappor eller valfri släkting. Eller varför inte till kommunen?

Se vårt schema här.