Jag ska göra en Jean-Claude van Damme, ni vet den där han står mellan två Volvolastbilar och går ner i split, fast jag tänkte läsa ur min bok. vanDamme-CasserfeltVig är jag knappast, och övervikt, ja. Istället för Volvo ska jag stå mellan två skateboards dragna av mina söner. På pappret låter det säkrare än två backande lastbilar, men den som känner barnen i fråga väljer motorfordonen, alla gånger. Jag är dessutom paniskt rädd för skateboard som man blir när man tänker mer på benskörhet än fester.

Tro nu inte för all del att jag är mikrofonkåt. Nej, jag är ganska nöjd med tillvaron och har inget uttalat bekräftelsebehov. Däremot har jag insett att jag suger på alla jobb utom ett. Jag gör mig helt enkelt bäst på skrivkammaren utan vare sig chef, anställda eller medarbetare.

Min bok är bra, storyn håller, men det är ändå inte helt enkelt att nå ut till massorna. Det behövs något mer. Med 1000 ex sålda så här långt är planen att trycka upp en pocketutgåva, obesudlad av tryckfelsnissar. Ingen idé att snegla åt de kända och förlagsstödda författarna. Med noll kronor i budget vill jag ändå sälja bättre än de andra egenutgivarna. Jag kan inte marknadsföring som Emelie Schepp, som dessutom är galet snygg. Jag har inte heller en specialnisch som f.d. militär vid specialförbandet Särskilda skyddsgruppen som Kaj Karlsson.

Mitt mål blir att sälja 30.000 ex, vilket är som att bestiga Mont. Everest. En ökning med 3000 %. Det är nu kläcker jag den galna idén. På 100 dagar ska jag försöka komma ner där jag aldrig varit förut, i en splitt. Följ mig på resan mot en episk split, eller mer troligt, en episk vurpa!