Min pappa gick bort 2008, 71 år gammal. Det var en tuff tid, mycket som hände det året. Men det är så ibland, livet klumpar ihop sig.

Det började redan i augusti året innan, då vi spikade ett bröllopsdatum till den 10 maj. Naturligtvis dröjde det inte länge innan son nr 2 kapade datumet. Han hade uppenbarligen inte läst vårt ”save the date”, när han planerade sin ankomst till den 12 maj. Vi tycket att det kändes lite snävt.

Snacka om att vara gravid!

Snacka om att vara gravid!

De flesta brudarna vill vara så smala som möjligt uppe vid altaret. Så resonerade inte jag. Att det skulle bli bröllop före födseln var vi på det klara med. Visa av erfarenheten då de tre första åren med son nr 1 var krävande och fick ett liv i lappmarken att te sig socialt i jämförelse.

Till nyår kom pappa hem från pensionärstillvaron i Spanien, vilket i praktiken innebar vårt hem, då han bara hade ett sommarhus i norra Sverige. Men nästan genast blev han inlagd på sjukhus och sedan gick det fort.

Det finns två yrkeskategorier som imponerar på mig vad gäller människokännedom. Det är barnmorskor och de som jobbar med döende människor. De kommer in i rummet, lyssnar lite och så verkar de veta hur öppen man är, eller hur snart man ska kola vippen. Fascinerande.mother energy critically low

I mars, en lördag eftermiddag, ringde de från sjukhuset och ville att jag skulle komma över för det kunde ”vara dags” för pappa när som helst.

”Jag var magsjuk igår”, sa jag ”och pappa ligger ju på en infektionskänslig avdelning. Hur ska det gå?”

”Du får stanna på rummet och ringa om du behöver något.”

Så jag tog min gravida jättemage och satte oss på pendeltåget ut till Huddinge. Första natten vilade jag i de två besöksfåtöljerna som fanns på rummet, natten därpå hade de vänligheten att rulla in en stenhård brits så att jag kunde slumra lite. Att vara inlåst på rummet med en döende pappa som inte var kontaktbar var tungt. Jag är rastlös till min natur och hade behövt de små promenaderna ut till köket. Jag ville heller inte ringa och störa sköterskorna i onödan.

På söndagen började jag dock att undra om de inte hade haft fel vad gällde min pappa, kanske var det så att han inte skulle dö alls?

”Han verkar ha starka lungor och god fysik”, sa systern.

”På tisdag fyller min blivande man år och vi har tid hos juveleraren för att titta på ringar.”

”Till dess är det nog klart.”

Vilken morbid konversation, men det skulle bli värre.

På måndag morgon började jag rastlöst att plocka ut pappas saker. Jag och sköterskorna skrattade gott när jag kom med pappas Viagra, som hade legat i necessären. Min pappa, en kvinnokarl in i det sista, men jag säger det med värme och faktiskt lite stolthet också.

Vid niotiden började andningen att bli oregelbunden. Pappa hade inte vaknat upp en enda gång på de två dygnen, men försök att röra sig lite då och då. Jag satt vid hans säng när han slutade att andas. Just då ringde min mobil.

”Hur går det?” frågade blivande maken.

”Han dog just!” svarade jag.

Vi satt tysta i någon sekund och tog in faktumet. Precis då drog pappa ett andetag.

”Nej, han lever!”

Jag satt skräckslagen med mobilen i handen och stirrade på min pappa.

”Nej, nu dog han ingen”

Vid det laget hade blivande maken förstått att det kanske inte var rätt tid att prata.

”Älskling, jag lägger på nu.”

De säger ju att hörseln är det sista som försvinner för en döende. Kära pappa, ja han fick ett sportreferat.