Läser i aftonbladet att de har startat naken-yoga i New York. ”Neeeeej”, skriver jag rakt ut, ”det skulle ju jag ha med i min nästa bok. Varför får man aldrig vara först med något?”

Fast sanningen är snarare att jag inte har skrivit på min bok som jag borde. Jag har inte pressat mig den där extra lilla biten, utan istället unnat mig att bara vara människa. Så där svensk ni vet: lagom. Fast det är jobbigt i alla fall. Så pass att det är värt ett blogginlägg.

Handlar det om bekräftelse? Att vara först? Fast om sanningen ska fram så fanns tydligen nakenyoga redan i San Francisco, var annars? Vi skämtade om företeelsen på vår yoga.

Yogaskolan i NY vill hjälpa sina elever att bli av med sin osäkerhet och sluta tvivla på sig själva – genom nakenyoga. Jag hoppas på att få en uppenbarelse om mitt behov av att vara först när jag ser på klippet, men mina tankar cirklar kring yogamattan. Hoppas verkligen att de ha egna, personliga mattor med sig. Eller ska jag skriva privata mattor?

Kanske blir det en kick att pressa mig den där extra biten och börja skriva på uppföljaren till Prästens lilla flicka igen. Så att jag slipper den jobbiga känslan av att inte vara först vad gäller bokens huvudtema.