Jag drömde aldrig om att bli författare…

Nej för fan, jag var ju arbetarunge. Vi hade inte mycket till drömmar. Min bästis ville bli hund och jag drömde ett kort tag om att bli kosmonaut. Det var arbetarkvarter från sin bästa sida.

Bäste granne, jag glömmer aldrig när du ringde på en kväll för att ”låna” en kvarting eller visade mig hur man uppfostrade kattungar genom att kasta dem i väggen. Pappa är död men kvartingen är du fortfarande skyldig oss.

Men jag hade en lycklig barndom. Det blev värre senare. Men då var jag lycklig. Jag hängde på bibblan, ritade och skrev tidningar om hästskötsel.

Visst hände det att pappa och mamma bråkade. Då slängde pappa upp ett par tusenlappar på matbordet innan han stack.

Yrken som journalistfotograf eller författare fanns inte. Jag förstod ju att någon skrev böckerna jag läste, men de hade utländska namn. I Sverige fanns det inte författare. Inte i mitt land, inte i mitt kvarter.

Min räddning var att jag var ful. De fula fick vara smarta, de snygga fick beundras och hade drömmar. Kanske var det för att jag var ful som jag sökte till universitet? På darrande ben gick jag till uppropet av restplatser med det löjligt höga numret 121. Skulle de se att jag var arbetarklass? Jag satte mig längst bak ifall mitt nummer aldrig skulle ropas upp. Jag knep den sista platsen, väldigt få med högre nummer än 30 hade gått dit.

Samhället valsade runt på mig när jag sökte min plats. Jag hade fantasi och kreativitet men rastlöst spring i benen och impulsiva misstag kvar att göra. Jag beundrade alltid dem som hade ett yrke, ett jobb.

Med plisserad kjol pressade jag in mig på kontor men ack vad jag grät. Jag satt på fjortonde våningen och möblerad om så att jag kunde stirra ut genom mina tårar. Efter två år inträffade ett under som kallades för fem-veckors-semester. Jag kom aldrig tillbaka, flydde till en konstskola. På intervjun till Konstfack fick jag höra att min konst var litterär. WTF? Folk undrade om jag hade dyslexi för alla stavfel, en pappa som med nöd och näppe skrev sitt namn och en mamma som bröt på finska. Jag litterär? Jag saknade svar.

Så småningom tvingade mitt Ego mig att jobba som journalist på SVT. När kriget bröt ut i Irak ringde jag Åsne Seierstad, på plats i landet. Telefonintervjun toppade Aktuellt, men sedan dalade allt. Jag brände ut mig men det lindrade i alla fall min ADHD.

Jag träffade en kreativ, frihetsälskande man. Med vår genmix skulle man kanske avrått oss från att skaffa barn? Men nej och oj, vilka hyss de kan hitta på!

Som Åsne så vackert sa om oss överaktiva när hon sommarpratade: vi kunde alltid bli krigskorrespondenter. Och det är precis det jag blev, jag reste ända in till min krigszon i landet Amygdala och skrev.

Biografi

Född 1966 och uppvuxen i Solna, norr om Stockholm. Jag bor idag i Bagarmossen, söder om huvudstaden med man, en sibirisk katt och två barn.

Trots att jag har skrivit två böcker ser jag mig inte som författare, utan som en kreativ person med stort behov av att skapa.

Periodvis har jag tjänat pengar som fotograf och journalist. I tre år studerade jag på konstskola. Under två års tid bodde jag i Örnsköldsvik och studerade på kvalificerad yrkesskola inriktning medieproduktion. Utöver det har jag en Filosofie kandidatexamen med huvudämnet data- och systemvetenskap från Stockholms universitet.

Eventuell spilltid ägnas åt att träna Qi Gong och att titta på söta internetkatter.

Jag finns på Facebook, Instagram och Twitter. Även Prästens lilla flicka har en Facebooksida.

Fotografiet av mig och Gedeon är taget av Fotograf Malin Sydne.

Foto Malin Sydne 2013