Tänk er familjen von Trapp från klassiska musikalen Sound of Music. Sju ungar på rad, rena och prydliga (till och med när kläderna är sydda av gamla gardiner) på promenad i alperna.

[ljudet av skrap på grammofonskiva]

Stulen bild

Stulen bild

Tänker er nu motsatsen. Två killar som hoppar, studsar och aldrig står prydligt uppställda på rad. Jackorna är oknäppta och dinglar halvvägs av på den mindre. Sannolikt är de lortiga. Jackorna i vart fall. Om de två pojkarna studsar åt samma håll får man ändå känslan av att det beror på en slump. Båda barnen är inbegripna i en lek, kanske samma, för det låter en hel massa om dem. Men inte som i Sound of Music där det sjungs, utan mer som när Magica de Hex i Kalle Anka skjuter iväg sina FOFF-bomber mot Joakim von Anka.

Den här familjen har ingen unga Maria som kvittrar och dansar hoppsasteg över berget, nej den här mamman är gammal och sliten. Överviktig. Vet inte efter vilket av barnen hon ska springa. Vem av dem är i mest fara? Den lilla. OK, hon följer efter den lilla killen. Och pappa von Trapp, är till skillnad från Alp-varianten, ung och uniformslös. Också han springer efter ett barn, troligtvis den andra sonen.

Man anar att det är en familj genom korta möten av kommunikation. Av korta hålla i handen/ärmen. Att vi faktiskt sitter ihop och fikar i tre minuter, innan någon skjuter iväg från stolen.

Det ni ser är min familj. Det här är enbart min berättelse. Min man skulle måla upp en mer harmonisk bild, eller i alla fall en mindre splittrad bild av oss. Men så är han inte heller utbränd som jag, och klarar bättre av att hantera allt spring, hoppande, tjutande, gapande, kladdiga händer och handavtryck på väggar, fönster eller tröjor.

Jag tittar ofta efter moderna familjer Trapp, kanske tre barn, prydligt klädda, i samlad tropp. Eller en mamma och dotter som är ute och shoppar. Tillsammans! Jag ser rena, fläckfria kläder som inte är nerspillda eller använda som bordsservetter. Mammor och pappor som inte ser helt färdiga ut utan lugnt och sansat går där och samtalar. Barn som inte monotont hoppar, vilt studsar eller klättrar på bord, stolar och soffor. Barn som man inte lyfter ner från diskbänk, fönsterbrädan eller hyllan flera gånger om dagen. Då känner jag ett stygn av avundsjuka på vad de har. Tänk om vi också kunde … Tänk om vi också var …

Men vi är inte och vi kan inte. Vi är och förblir en multi-funktionell familj. Jag skulle heller aldrig byta även om jag kunde. Vår familj skulle ju inte vara vi, om någon av oss var någon annan. Jag älskar mina söner exakt som de är. De är perfekt som de är. Möjligtvis kunde man önska sig en mamma som inte var utbränd. Fast då skulle ju inte jag vara jag, heller.

 

Se det som ett hot eller ett löfte. #Blogg52, ett inlägg varje onsdag, i ett års tid.