Jag är inte särskilt lättlurad. Tvärt om går jag aldrig, jag upprepar aldrig, på nigeriabrev eller svajiga löften. Men någon gång ska ju så klart bli första gången, eller hur? Som löftet att vinna mat för 30 000 kr. Direkt in i mammahjärtat, utan att passera cynismstråket, kritiska tänkandets gränd eller realismholmen.

Och dagens vinnare är... inte du!

Och dagens vinnare är…
inte du!

Bara besvara några frågor för att delta i tävlingen om gratis mat. Ordet några för mig betyder runt tio-tolv. Men det har visst gått inflation i några, för jag besvarade minst 100 frågor innan eländet var över. På hur många sätt kan man säga nej tack, jag vill inte ha en ”gratis” DVD/tandborste/lån/böcker. Faktum är att jag inte vill ha NÅGOT! Mer än maten då.

Äntligen var det över. Jag svor att aldrig, aldrig någonsin vara så korkad att delta i en tävling på nätet igen, men jag trillade direkt dit på vinn en resa värd 90 000 till Maldiverna. OK, så jag gjorde om misstaget. Den här gången var det dykarhjärtat som slog extraslag. En romantisk resa för två! (romantisk la jag till själv) Men sedan var det väl ändå över?

Haha. Det var nu helvetet började. Säg det callcenter som INTE kastade sig på min förtappade själ, vars enda brott bestod i att under en temporär förvirring råkat delta i en så kallad tävling. Min telefon ringde oavbrutet. När jag körde bil, nattade barn, kammade löss, tvättade bajsiga kalsonger, lagade mat, försökte skriva en roman men skrev blogginlägg istället eller satt på toa och la patiens. ”Grattis du är en av hundra som har gått vidare…”

Önsketänkande

Önsketänkande

En mycket tålmodig och förstående tös från Dalarna fick till slut ta emot den bägare som rann över. Hon föreslog NIX-registret. Jag repeterar lakoniskt sanningen vi alla lärde oss redan på 90-talet: Verkar det för bra för att vara sant – ja, då är det inte sant.