”Hej! Mitt namn är Susan Casserfelt, författare till en spänningsroman. Mitt stora glädjeämne här i livet är humor. Vad vore livet utan skratt? Man kan nästan alltid skratta åt eländet, innan man kavlar upp ärmarna och tar itu med problemet. Humor är kryddan i livet!”

”Sex!” avbröt en röst. Susan hajade till och såg sig förvånat om. Hon var fortfarande ensam. Ändå hade personen pratat precis intill henne. Så hördes rösten igen. ”Det är väl ändå sex som är kryddan i livet?”

”Vem i helve …” sa Susan samtidigt som hon såg sig om igen. Rösten fortsatte. ”Spela inte förvånad. Hade du varit smartare så hade du förstått att jag skulle dyka upp.” Kvinnan undrade om hon skulle ignorera rösten. ”Mitt namn är A. Ego.”mother energy critically low

”A. Ego?” Susan brast ut i skratt. ”Skämtar du eller? Alter Ego? Kom du inte på något bättre namn?” Sedan tystnade Susan. Hon tänkte inte sitta och tala med sig själv.

”Nå, tänker du berätta varför du inte skriver på nästa bok? Det är många där ute som tålmodigt väntar på uppföljaren till Prästens lilla flicka.”  Susan ryste av obehag. Borde ha förstått att hela idén med #Blogg52 var usel. ”Säg som det är” sa A. Ego. ”Du lider av writer’s block.”

”Nej, det gör jag inte alls!” A. Ego studerade kvinnan misstroget. ”Det är inget att skämmas för. Det drabbar många, speciellt inför bok två. Vet du ens vad du ska blogga om?” Susan tänkte håll klaffen och sköt dig själv men sa istället ”Det ordnar sig”.

”Du …” Egot lät aningens för ivrig för att Susan skulle känna sig bekväm. Hon bävade. ”Du kan väl dra den om när du trodde att Lisa Nilsson och din man skulle bli ihop och lämna dig med en bebis och en treåring?” Susan skakade på huvudet. ”Jag har gott om visdomsord att dela med mig av. Jag ska berätta om min resa från arbetarklass till medelklass. Det var inte självklart att jag skulle gå i gymnasiet, än mindre på universitetet. Och min andliga utveck …”

”Boring!” avbröt Alter Ego ”Berätta istället om din dåliga självkänsla och när din mamma ville skönhetsoperera dig fast du bara var tolv år gammal.” Susan suckade. ”Nej! Det kan jag inte skriva om så länge mamma lever, det fattar du väl. Jag ska skriva om livet med min familj, om ADHD och Autism. Om att bli utbränd.”

Alter Ego studerade kvinnan misstroget. ”Du var roligare förr, vet du det? På den tiden då folk kallade dig för Crazy Suzy.” Egot skrattade torrt. ”Du, berätta om den gången du blev hotad till livet av den där svarta killen som ni bytte lägenhet med. Han som hade yxan i fickan.” Susan skruvade irriterat på sig. Skulle A. Ego försvinna om hon ignorerade rösten? Kvinnan dolde ansiktet i sina händer. ”Skulle tro att alla dina brott är preskriberade nu, till och med när du skickade ett kranium genom halva Europa med innehållsangivelse skål och en lapp do not open until Christmas.” Kvinnans huvud vägde tungt. Hon muttrade. ”Det var ju en sorts skål … Huvudskål. Är du säker på att du inte heter D. Samvete?” A. Ego skrattade högt. ”Den var bra!”

En dräpande kommentar kanske kan stoppa det här eländet tänkte Susan, men det enda hon kom på var ett fritt tolkat citat från boken hon skrivit. ”Har du ingen tandborste någonstans som behöver clittas?” A. Ego skakade nöjt på huvudet. ”Alla kommer tro vi är Gollum om vi fortsätter prata med varandra.” Båda skrattade. ”Låt dem!”