Trots vad Försäkringskassan tror så är Utbrändhet en heltidssysselsättning. De dagar man mår som sämst är det till och med ansträngande att sitta i soffan. Sakta glider man ner på golvet. Lägger sig raklång på den röda låtsas-äkta-mattan från Mio. Att bära glasögon blir för tungt. De åker av. När jag är som tröttast tänker jag att det är cancer av någon ovanlig sort som läkaren inte har hittat och jag dör vilken dag som helst nu. Faktum är att jag välkomnar den sista vilan. Jag har förlikat mig med att jag ska lämna mina barn, man och allt.mother energy critically low

Allt som hörs är klockans tickande.

Det enda som är i full gång är hjärnan som inte pausar. Det är problemet för mig, att jag har en hjärna som är full av roliga, kreativa idéer. Så för att hålla huvudet sysselsatt sätter jag på lite lugn musik. Idag blir det Katie Melua.

Associationerna triggar hjärnan. Eller vice versa, det kan kvitta. Så här låter det ungefär: Nine billion bicycles. Bellmansgatan 18a, ett kort tag, jag målar akvarell och lyssnar på Melua eller Curtis Mayfield. Pappa lever, följer med mig ibland när jag promenerar från Hornstull till Mariatorget. Hur vi stannar på Kaffebar vid Bysistäppan och dricker en latte. Den rödhåriga (manliga) baristan hälsar oss välkomna och konstaterar att pappa är med idag. Det går inte att ta miste på att vi är dotter och far. Baristan är nog den gladaste och trevligaste mannen på Södermalm. Han kommer att bli utbränd. Han är precis som jag, ger fast det inte finns något kvar att ta av.

Kaffebar är med i Milleniumtrilogin av Stieg Larsson som alla läser just nu, men när de filmar den amerikanska versionen några år senare har personalen sålt stället och öppnat ett nytt fik på St. Paulsgatan. Stället heter bara Kaffe. Hade det inte varit för den otrevliga damen med grått hår hade jag varit stammis. När de sedan filmar The Girl with the Dragon Tattoo följer de personalen och inte adressen. Daniel Craig är där och vi ser honom skymta förbi, för nu vi bor på Bellmansgatan 24, i samma hus som jag låter karaktären Zeta bo i.

Foto Andreas Nilsson

Foto Andreas Nilsson

Musik är viktigt för mig. Det är den konstart jag förstår minst av och som bländar mig i min okunskap. Hur jag än försöker kommer jag aldrig att bemästra musik. Dans imponerar mig också av samma skäl, jag skulle aldrig kunna utföra det dansarna på Dansens Hus gör, men mysteriet är inte lika tätt. Det är bara 30 kilos övervikt, 20 års träning och en gnutta talang som skiljer oss åt.

Musiken hjälper mig de dagar jag är som tröttast. Tonerna är inte tunga att bära, som glasögonen. Sången håller tankarna inom en kortare radie. Runt Bellmansgatan. För det värsta som kan hända en trött dag är att jag får en bra idé. Då måste jag nämligen gå 16 trappsteg upp i arbetsrummet och hämta min dator och börja jobba. Det är precis därför jag är utbränd. Allt för många gånger har huvudet tvingat kroppen att agera. Fast armar och ben upprepade ”nej, vi orkar inte”. Det är inte för att jag är svag som jag är utbränd.

Jag är helt enkelt för stark.

Följ #Blogg52 varje vecka - lovar att inte spamma!

Följ #Blogg52 varje vecka – lovar att inte spamma!