… bara brist på återhämtning

Jag stressade i femton år, först av fri vilja på ett roligt mediejobb och sedan som nybliven mamma. Mellan tiden på SVT och att första barnet kom var jag på pappret arbetslös, men i verkligheten utbränd. Där fick jag ett halvår av återhämtning, men det räckte inte på långa vägar för att rädda mig när småbarnsårens sömnlöshet tog vid.

Ibland hittar man en vulkan på väggen

Ibland hittar man en vulkan på väggen

Du står där, som det känns helt själv, med ett litet barn och undrar om andra mammor verkligen har det så här. De målar upp en mycket ljusare bild av ”det underbara moderskapet” än du. Om du vågar berätta om din vardag möts du av oförstående blickar. Dina vänner och kollegor på jobbet förstår inte heller vad du går igenom. De tröstar med att småbarnsåren går så fort. Snart är de utflugna.

Din mamma hälsar på med blommor och en påse apelsiner. Du tittar på skålen och undrar när du ska ha tid att skala. Blicken vandrar vidare till den pappersklädda struten på diskbänken och önskar att hon hade skippat blommorna. Nu måste du rota fram en vas och ta av pappret. Det är svårt att mäkta med, även om hon håller i bebisen ett kort tag. Det finns så mycket viktigare att göra nu när du har lite avlastning, som att springa tre trappor ner till tvättstugan med all tvätt.

Om du står någonstans där jag har stått de sista femton åren kan det vara skönt att veta att du inte är ensam.

Foto Malin Sydne 2013

Foto Malin Sydne 2013

Först nu, när barnen är sex och nio finns det små glimtar av återhämtning, små öar av lugn. Jag går inte längre på helspänn, beredd på att rycka ut med blåljuset påslaget. I natt sov jag 9 timmar i sträck. När hände det sist? Jag vaknade inte ens när katten kröp upp bredvid mig. Först nu orkar jag söka hjälp: vårdbidrag och avlastning med hjälp av LSS-lagen. Nio år sent kan man tycka, men bättre sent än aldrig.

På en fest häromdagen påpekade en av gästerna att det såg ut som om sexåringen snart åt inte bara bullen utan även bullpappret. Jag stod ett tag och tittade. Sedan sa jag lugnt: ”Jag brukar inte ingripa om det inte är risk för liv och lem. Det där bullpappret slinker nog igenom.”

Vi har aldrig varit några hönsföräldrar, då skulle vi ha brutit ihop redan för åtta å ett halvt år sedan.

När stressen blir för stark idag har jag en metod: Jag slår ihop händerna så att handflatorna rör vid varandra och sedan andas jag häftigt med öppen mun så att magen pressas ut och in. Jag föreställer mig att stressen lämnar mig. Sedan fortsätter jag att andas djupt med stängd mun och visualiserar ett gyllen ljus runt mig som tränger in i varje cell som en budbärare av ny lugn, energi. Om det hjälper vet jag inte, men det ger mig en mikropaus.