I gränsen mellan kräftan och lejonet fyller jag år. Vi, jag om mina närmaste väninnor, närmar oss eller har just passerat det magiska 50-strecket.

Jag skådar runt och ser att vi har olika strategier för den här osynliga gränsen. Sedan tidigare vet vi att när vi tvingas ändra den där första siffran i vår ålder tvingas vi samtidig, oavsett om vi vill eller inte, att ändra en massa annat i våra liv.hurrakort

Strategierna är många.

En del av oss skaffar anknäbbar och låter kniven föryngra och förstora. I mina ögon ser det mer ut som ett sorts omvänt strutsbeteende. I början störde jag mig på de väninnor som valde kniv, botox och laser. Men nu tar jag det hela med ro. De bjuder, ofta ovetandes, på ett gott skratt. Och jag förstår att frestelsen är stor, när vi på upploppet ser oss förbisprungna av yngre förmågor med gyllene hår, anknäbbar värdigt Mursifolket och tuttar stora som fotbollar.

Andra strategier är att se sig om efter nya jobb. Av en mycket intelligent och kompetent väninna fick jag höra vad vi kvinnor över 40 i mediabranschen har framför oss. Eller snarare, vad vi inte har framför oss, nämligen fasta tjänster. Väninnan berättade att hennes chef var en jämnårig man. De arbetade bra ihop, såtillvida att han var mycket nöjd över hennes arbetsinsatser och flexibilitet. Hon kunde nämligen stoppas in i vilken lucka eller funktion som helst på nyhetsavdelningen. Men när tjänsterna tillsattes var det outtalade kravet ett rejält åldersglapp för vilken (manlig) chef ville ha jämnåriga eller äldre (kvinnliga) medarbetare?

Trots all kompetens, kunskap och intelligens ses vi som utslitna och jag tror inte att det här är specifikt just för mediabranschen.

Själv är jag sedan länge (tack & lov!) förbi chefs- och arbetsplatsterrorn. Det var svårt redan i början på nittiotalet att knö in mig i lådan. Och även om min mänskliga vävnad sitter på ”fel ställen” enligt rådande mode, i fel mängd enligt hälsoministeriet och med fel elasticitet är min nedsövda stund under kniven också över (fast man ska väl aldrig säga aldrig!) efter fem icke-lyckade näsoperationer.

Nej, min strategi blir utrensningens. Jag seglar mot ekvatorn och dumpar varje vecka livsepisoder över relingen. Jag står i honnör och ser minnen försvinna ner i Marianergraven. De beräknas att nå Challengerdjupet lagom till 50-årsdagen på 10 971 meter där moder jord suktar efter mänskliga mellanmål.