IMG_9565 (1)Idag var en bra dag. Yngsta sonen och jag uträttade en massa ärenden. Han försvann bara en gång, i sista affären. All personal på H&M hjälpte till och leta. Vi ropade hans namn, trots att jag vet att han nästan aldrig svarar.

Jag har små strategier om jag åker och handlar med någon av sönerna. Det händer inte så ofta, men kanske en gång i kvartalet att jag måste uträtta något ärende ihop med endera barnen. Äldsta sonen vållar inga problem längre, så länge man är ensam med honom, men strategierna finns kvar.

När jag åker med yngsta barnet är det bra att ha en röd jacka, det syns i vimlet. Aldrig handla under rusningstid. Planera inköpen med en lista på ärenden, dels för att jag ska minnas mitt i allt kaos, dels för att prioritera. Det finns inte utrymme för utsvävningar, att gå och titta. Vi handlar sällan mat, det tar för lång tid.

Börja alltid med det viktigaste först, eftersom jag aldrig vet hur länge barnet klarar av att bete sig som barn och hur länge jag har nerverna under kontroll. Små belöningar, som tuggummin för en krona i automater. Skit i om det är skadliga färgämnen i den gula som rullar ner för spiralen, det är viktigare att ha som argument för ytterligare ett ärende, oavsett om det råkar vara det första för dagen.

”Vi gör det här först och sedan får du köpa tuggummi” I praktiken innebär det att han följer med in i affären men genast råkar stöta till något som ramlar. Knappt har jag tagit upp det som fallit och presenterat mitt ärende innan sonen är puts veck. Han sitter vid tuggummimaskinen, så det räknas inte som att han har försvunnit. Jag vet ju trots allt var han är, även om det inte är intill mig. Och han river inte fler grejer i butiken, det kan vara nog så skönt för en mamma.

Men ibland hinner de långt bort. Riktigt långt bort. Båda mina barn är snabbare än vinden och har de fått för sig att de ska till en viss plats spelar det ingen roll om det är en kilometer dit, att de bara är två-tre år gamla eller nakna bortsett från gummistövlarna. Och rymmer de samtidigt så kan du ge sig den på att det är åt olika håll.

Sista ärendet den här dagen var att handla lite fler byxor till sonen. Det går åt många par om man som sonen måste byta flera gånger per dag. För att slippa framtida bråk låter vi honom välja färger och mönster på kläderna. Just nu har han en randig period, alla tröjor ska helst vara randiga på ett visst sätt.

Varje gång min son försvinner så där i en butik så känner jag mig dum som inte hetsar upp mig och får panik som jag misstänker att andra mammor får. Hur kan man bli van vid att ens barn är borta? Så jag urskuldar mig istället, för att lätta på mitt dåliga samvete. Ber om ursäkt. ”Jag brukar inte gå och handla med sonen.” Klassikern.

Så vi letar, jag åt ena hållet och personalen på andra håll. Alla ropar sonens namn. Jag gör som vanligt, rör mig fram och tillbaka och för varje vända utökar jag sök-radien något.

Strategi: snabbt in, handla det jag ska.

Jag har också många skrotade strategier. När jag själv var liten hade jag en sorts gå-sele. Det gav mig en idé att tillverka en sele till äldsta sonen från en barnstol som jag kopplade ihop med ett hundkoppel.

Premiärturen blev också den sista. Den gången försökte jag gå in i en affär, inte två eller tre, utan en. Jag var i skriande behov av en väska. Vilken som helst bara den inte var för dyr. Barnet följde med in men tröttnade efter en minut. Han ville ut och springa. När hundkopplet tog stopp la han sig ner och gallskrek. I entrén. Reaktionerna från allmänheten lät inte vänta på sig. De gick i korthet ut på att jag var en usel mamma som ville gå i affärer och inte borde ha barn om jag var tvungen att ha hundkoppel på sonen.

Tillbaka till dagens lyckade affärsrund. Jag hittade honom till slut, utanför affären, nedsjunken med ryggen vid nästa butik. Han satt och väntade på mig. ”Åh, där är du ju!” Jag ropade in till personalen att sonen var upphittad och att sökandet kunde blåsas av. ”Nu går vi och köper en smoothie till dig, du har varit så duktigt idag.” Ja, jag tycket det. I mina ögon hade vi klarat oss riktigt bra. Alla ärenden uträttade och ingen hade dött.