Dåliga dagar trillar jag ner i ett glas vin som en insekt på rygg och sparkar hjälplöst med benen uppe i luften. Det finns bra dagar också, och allt oftare. Men idag är inte en bra dag.

Ena barnet skriker för full hals, det andra barnet gör allt utom det man ber honom och ja, efter ett par glas vin är jag full som en alika.

Ibland hittar man en vulkan på väggen

En vulkan bland handavtrycken

Någonting säger mig att andra familjer kanske har det lite lättare. Vi är familjen multifunktionell, med fler diagnoser än familjemedlemmar; autism, ADHD och lite annat.

Vår snart sexåriga son, det är han som gallskriker nu. När han blir ledsen blir han våldsamt ledsen, i timmar. Ända sen han var bebis. Tyvärr ganska ofta över icke-saker. Som att han INTE vill äta tomat. Bara det att det inte finns någon tomat på bordet. Det har aldrig varit tal om tomat. Vi har inte ens tomater hemma idag.

Själv mår jag inte heller så bra. Nej, det så klart, om man dricker sig full på vin. Och det är väl inte så konstigt? När jag torkat en fläck, präntas just två. När jag lagat en sak, går genast två nya ting sönder. Varför kan jag inte finna frid i denna röra av liv? Tsunamin av känslor väller över, och nu simmar jag i gyttjan. Den drar mig till havs. Allt som blir kvar är ett svagt minne av land.

Varför känns det som en bit av mig går sönder varje gång en pryl går sönder, jag som ändå inte bryr mig om saker? Jag älskar min familj men klarar inte av allt de ställer till med. Barnens stoj och lek blir till oljud för mig. Varför ger mitt hem mig ingen ro eller energi?

De jag älskar är mitt fängelse. Hur kan de få mig att känna mig så värdelös som mamma? Så tom? Så tömd. När jag gett dem allt, hur kommer det sig att det ändå inte räcker? Jag önskar att jag hade råd att köpa allt nytt. Allt i vitt. Tomt. Rent. Men ni får inte flytta med mig in hit. Inga handavtryck och matfläckar i kappsäcken.

mother energy critically lowIbland tänker jag: ensamhet eller familjen? Tomhet eller sällskap? Det är då maken som har gått på bio med ena sonen får ett sms. Vi måste prata när du kommer hem! Han fattar inget, för när han åkte hemifrån var allt bara bra och hans fru älskade honom. Dippdagar tänker jag så här: Det är inte mitt fel. Det är inte ert fel. Vi passar bara inte ihop. Svaga nerver sa de förr. Dålig mamma, helt enkelt!

Men så kommer de bra dagarna. Allt oftare, faktiskt! Utan att mitt inre gör brandkårsutryckning med fullt kortisolpåslag. Ett löfte om liv. Det är för de dagarna man orkar… och för barnen, som jag innerst inne älskar (även om det ibland är långt till den känslan). Och för min underbara man. Lite till, en dag till.