Pannkakslaggen stelnade i varje plättcirkel, fläkten sög ut matoset. Yngsta sonen skulle till Kulturhuset på utflykt dagen därpå. Egentligen försökte vi sluta med mjöl efter att jag hade läste en bok om diet för barn med autism och ADHD, men på så kort varsel kunde jag inte trolla nu när vi även hade slutat med mjölk, så den förbjudna mjöl-lådan kom ut ur skafferiet. Det fick bli pannkaka gjord på risdryck, ägg och mjöl.

”Mamma”, sa äldsta sonen och släntrande in i köket. ”Det har hänt en olycka.”

I vårt hushåll kan det innebära precis vad som helst, men vanligast är bajs i kalsongen när yngsta sonen är för uppslukad av annat än sin kropps behov.

”Jaha?” svarade jag lojt. Ingen hos oss agerar innan det råder risk för livet.

”Det var visst ett glas uppe i badrummet … Jag såg det inte!”

Jag anade att han menade det stora Duralexglaset som jag hade ställt där uppe. Normalt har vi bara plastglas i badrummet men jag gillar inte att dricka ur plastglas och då använder vi oss av ”okrossbara” glas. De håller för det mesta men när de väl går sönder, går de sönder i tusen bitar. Jag överdriver inte.

”Jaså, gick det sönder?” Vant vände jag på plättarna. ”Det gör inget. En olycka händer så lätt. Pappa får ta hand om det när han kommer hem.”

Det är inte så att vår son är slarvig, han liksom bara skramlar runt i kroppen, som om vi hade missat en av upphängningstrådarna för själen under de nio månaderna som vi la ihop allt i magen.

Då kom den yngre sonen, i sällskap av en odör.

”Här, ta över!”

Den nioåriga sonen är duktig på matlagning, trots att plättlägget kan vara en utmaning för vem som helst. Men vi anti-curlar medvetet, så att de ska klara sig ute i den svåra världen.

Jag skyndade mig upp i badrummet för att få undan så mycket glas som möjligt så att jag skulle kunna ställa yngsta sonen i duschen. Tusen små diamanter glittrade på badrumsgolvet. Åh, nu kan vi äntligen åka hela familjen till ett Spa-hotell. Delfiner, snorkla och bada. Och så tar vi med oss barnvakten Angelica. Hon kan passa ungarna när jag läser och slappar vid poolen.loadenergy514x492

Jag hämtade sopen i köket och passade på att slänga några av sonens brända plättar.

Brotta upp yngsta sonen till badrummet, av med kläderna, akta glaset som finns kvar, på med handtvättmedel på kalsongerna, som hunnit bli tre till antalet.

Tur att jag hade arbetat på hemtjänsten. Efter att ha hjälpt en rullstolsbunden dam på månadsbesöket till toan efter att Microlaxet äntligen hade verkat och kollegan var för kräsmagad för den månadsgamla bajskorven som fastnat halvvägs ut, tänk er storlek aubergine, fanns det liksom inget hemma som kunde vara värre.

”Mamma, jag behöver din hjälp”, ropade äldsta sonen nere i köket. Jo tack, allt som saknades nu var att de brända plättarna drog igång våra brandvarnare.

”Jag kommer!” skrek jag till svar. ”Gå ingen stans!” sa jag till yngsta sonen, fullt medveten om att han ändå gjorde som han fann för gott, hastade ner med gula latexhandskarna i högsta hugget. Av med handskarna, snabbt slänga några plättar, på med skurvantar, springa upp för att skölja tre bajs-kalsonger.

”Nej!” utbrast jag, när jag såg den orangen kalsongen försvinna runt kröken på toan tillsammans den bruna sörjan. Om jag skulle spola nu, blir det stopp.

Tänk på hemtjänsten! Det här är inget. Ner med handen och jo, jag fick fatt i ett litet hörn av kalsongen som låg gömd i kröken. Tänk vilken tur man kan ha!