Jag tror att den vanligaste missuppfattningen kring autism är att den autistiske inte har behov av sociala kontakter, bara för att hen har svårt med socialt samspel och kanske undviker sociala kontakter till varje pris. Men inget kunde vara mer fel, i alla fall om jag ser till mitt eget barn som är världens gosigaste kille. I sitt försök till socialt samspel så blir han ofta ledsen och sårad. Han har insett att andra barn leker ihop – och verkar ha roligt på köpet! Men var ligger entrén till detta lektempel?

Sorgen kommer i tre steg. Första gången när han ser att de andra barnen leker och samspelar och inser att han är utanför. Han förstår nämligen att han är utanför, för han är absolut inte korkad. Tvärt om.

Sonen ger sig då in i leken till följd att allt (oftast) går snett. Han krajar legobygget, stöter till ett annat barn eller förstör leken. Inte med flit, utan för att han saknar förmåga att läsa det sociala samspelet. Kanske leker han, just då, en annan lek än de andra barnen? Om ingen har berätta vad leken går ut på, så vet han inte automatiskt, som andra barn gör.IMG_9520

Där andra barn har övat sig sedan sandlådan i sociala sammanhang har mitt barn precis börjat lära sig att leka med andra barn. Han ligger år efter i att öva socialt samspel, men möts direkt av tillsägelser i sitt försök att närma sig de andra barnen.

Mitt autistiska barn saknar heller inte känslor, tvärt om är han otroligt sensibel och känslig. När leken misslyckas blir mitt barn ledsen, för andra gången.

Men det slutar inte där, för mitt barn blir sårad tre gånger. När jag hämtar honom hos dagmamman vill alla barnen (naturligtvis) berätta om allt min son har gjort. De förstår så klart inte att för min son blir det som att gnida salt i såret. Naturligtvis behöver jag ju informeras om hur min sons dag har varit, men det innebär samtidigt att misslyckandet befästs.

Många tror att sonen inte hör bara för att han sällan svarar på tilltal. Men så är det inte heller. Tvärt om. Har han ypperlig hörsel och fullgott minne.

Som ni förstår så blir jag ledsen. Faktiskt lika många gånger som min son. Först när jag hämtar honom och får höra om hans misslyckade lekförsök. Andra gången när jag får uppenbarelsen och inser att han blir sårad om och om igen, av en och samma händelse. Då svämmar mitt mamma-hjärta över i sorg. Och så tredje gången nu när jag lättar mitt hjärta för er. Men jag är vuxen och klarar av den sortens känslor. Det är svårare för min modiga sexåring, som inte ger upp trots alla motgångar.

Jag önskar att det fanns mer jag kunde göra. Jag önskar att fler av oss hade redskap och kunskap om autism och andra sociala egenheter. Men du behöver inte alltid förstå det som är annorlunda, det räcker med att du acceptera olikheten och aldrig tillåter mobbning varhelst du möter den. Det är min naiva inställning och jag tror på den.