”Han är vilsen ute på skolgården och verkar inte veta vad han ska göra. Det gör ont här att se.” Dramatiskt för klassfröken handen mot hjärtat. Hon pratar om min yngsta son som är diagnosticerad autistisk. ”Det skär i hjärtat”, lägger hon till för säkerhets skull.

Ja, men gör något då, tänker jag. Det är väl därför du är här?

”Tyvärr har vi inte tillräckligt med resurser.”

Hon måste ha läst mina tankar. Det där om att det skär i hjärtat brukar annars ligga i min mun, eftersom jag abonnerar på repliken. Nu visar det sig att minsta killens pedagog också har rätt till de orden.skolgard

Vi har ett första introduktionssamtal om mitt barn. Skolan har varit igång en vecka. Inskolningen gick över all förväntan, eftersom det fanns ”ägigare” leksaker i förskoleklassens fyra rum, jämfört med hemma hos dagmamman. Fast barnen är bättre hos dagmamman än på skolan, säger sonen på kvällen när jag frågar, även om ingen är elak mot honom.

Innan mötet startar står jag vid fönstret och spionerar på mina två killar som är ute på skolgården. Den yngsta, som samtalet idag ska handla om, sitter rakt framför mig på en bänk. Han sitter på kanten en bra bit ifrån resten av klungan av ungar. Han ser vilsen ut. Utan leksaker att leka med stirrar han tomt rakt ut. Och ja, det skär i mitt mamma-hjärta. Såklart, vad annars?

En av flickorna, som också gått hos dagmamman, går fram till honom och pratar. Han svarar (tack gode gud!). Jag har ingen aning om vad de pratar om men ler lyckligt från mitt spionnäste bakom persiennen. Vad skulle vi göra utan dessa flickor som med dårars envishet fortsätter att socialisera med våra killar? De är fyllnadsmassan som varsamt omfamnar varje tomrum av det sociala samspelet som saknas.

Förskolefröken har ett formulär med frågor. De är av introduktions-karaktär, typ vad barnet gillar att leka med. Men vi vet båda att vi har så mycket mer som måste avhandlas på den korta tiden som är avsatt.

”På särskolan är de fem barn och fyra pedagoger”, säger förskoleläraren. ”Där har de bättre resurser. I år finns det dessutom en förskoleklass och de har jättefina, nyrenoverade lokaler.”

Jag anar en stolthet men också en dold vädjan. Jag funderar och försöker välja mina ord väl (och det behövs om jag ska lyckas förbli PK). När jag inte svarar direkt blir hon lite osäker.

”Du skrev i ditt brev att du kunde tänka dig särskola om det inte fungerade här.”

”Jo, det stämmer”, säger jag, ”men jag vill att det ska bli rätt för mitt barn.” Jag försöker förklara vad vi ser glimma till hos sonen då och då, och hur rädda vi är att de där glimtarna ska tappas bort om han hamnar på fel plats.

Tiden rinner ut. Innan vi skiljs åt så lovar jag att kontakta och besöka särskolan. Pedagogen å sin sida lovar att undersöka möjligheten att ta in en extra resurs åt mitt barn.

Om Shakespeare hade varit pappa till min son skulle han skriva en pjäs om en autistisk pojke i skolmiljö.

Att skola eller särskola, det är frågan:

Månn’ ädlare att lida och fördraga

Ett bittert ödes pedagogik och ensamhet

Blogg521024x256